Oscar tittar ut genom fönstret. Från den stora lådan vid hans fötter hörs knackningar. ”Jag längtar” tyder han de som. Oscar vet inte vad han ska svara. Han vill ju inte ljuga och knacka tillbaka desamma. Han tittar ut genom fönstret igen, fundersamt. Han funderar på om han ska göra det. Det som han innerst inne planerat att han skulle göra från den dag då det inte fanns någon som helst lösning för Eli. Han kunde ju inte bara låtit henne vara. Då skulle allt bara börja om från början. Hon skulle hittat en annan stackars människa som fallit för hennes skönhet som i sin tur skulle bli tvingad till att mörda folk för att Eli skulle kunna överleva. Nej det var inte rätt. Oscar knackade med hjälp av hans och Elis hemliga kod ”Jag med.” på den stora lådan som Eli låg i. Hon skulle inte få misstänka någonting nu ju. Han kunde bara inte längta till att vara själv med Eli i resen av hans liv, han kunde verkligen inte bli van med den tanken. Vad skulle hans mamma tänka om honom om han bara försvann? Inte för att hans mamma va det största problemet men klart han tänkte lite på henne i denna situationen. Hon är ju ändå den personen som brytt sej mest om Oscar under hela hans liv! Plötsligt hör Oscar i högtalarna ”Nästa station Sjöbo. Det är dags! Han grabbar tag om den stora lådan som Eli ligger i. Med alla sina krafter lyfter han den samtidigt som han vinglar ut ur tåget med lådan i sina bägge händer och med en lätt ryggsäck på sin rygg. Ingen mening med att packa så mycket hade han tänkt när han höll på. Det första han får se när han kommer ut från tåget är skog, inget annat. Var det verkligen de här Eli hade längtat så mycket efter? Eller var det bara att komma bort från allt? Han lyfter lådan från marken och börjar gå in i skogen med den. Eli sa att det skulle ligga en stuga inne i skogen om man gick rakt fram i ca tio minuter. Han har funderat på hur hon känner till den stugan och hur hon vet exakt hur lång tid det tar att gå dit från tågstationen, men han hade inte orkat fråga. Det är ganska svårt att gå på grund av alla stensar och pinnar som ligger på marken. Det ska snart bli mörkt och trädkronorna ligger som ett tjockt täcke över Oscar huvud. ”Är vi framme snart?” frågar Eli. Hennes röst gör Oscar rädd. Just nu vill han bara ställa ner lådan och springa därifrån och sedan ta första bästa tåget hem till Blackeberg. Men det skulle han inte kunna det fattar han ju. ”Ja snart” ljuger Oscar samtidigt som han ser stugan. Det var en liten gul stuga med nerdragna rullgardiner för fönsterna. ”Självklart!” tänker Oscar. Bredvid stugan ligger en liten skogsväg som troligtvis leder till civilisationen. Oscar ställer ner lådan Eli ligger i och tittar länge på den. ”Varför står vi still?” frågar Eli. ”Vänta lite, ska bara knyta mina skor, vi är snart framme” svarar Oscar. Han tar av ryggsäcken från ryggen och knäpper upp den med skakiga händer. Han har aldrig varit så här rädd i hela sitt liv. Inte ens när han trycktes under vattnet på badhuset tills han trodde att han skulle dö! Inte ens då var han lika rädd som han är just nu! Han tar upp flaskan ur ryggsäcken, vrider av korken och tvekar inte en sekund över att hälla allt innehåll över lådan som Eli ligger i. Han gör det försiktigt så att det inte ska höras inifrån lådan. När flaskan är tom tar han några steg tillbaka, tar upp asken ur jackfickan, öppnar asken och tar ut en tändsticka. ”Oskar?” hör han Eli säga, precis när han ska dra stickan mot teflonet. ”Ja?” svarar Oscar. ”Joo jag har tänkt på en sak..” säger hon. Då klarar inte Oscar av att höra mer! Han tänder på tändstickan och kastar den med all sin kraft på lådan Eli ligger i samtidigt som han känner varma tårarna rinna ner från hans kalla kinder.