Epilog

Hon stod i köksfönstret och tittade ut mot den mörkblå novemberkvällshimmeln. De två barnen gungade förstrött på de slitna gungorna. Lekställningens röda färg hade börjat flagna, och det gråa kalla stålröret trädde fram och reflekterade månljuset genom sprickorna. Hon drog handen genom det gråsprängda håret och såg på gungorna som svingade i takt med vindens slag. De senaste 14 åren hade hon stått i köksfönstret och blickat ut mot gården vid middagstid, i fall att han skulle komma tillbaka. Kommissarien hade efter tio års febrilt sökande sagt med dyster stämma att Oskar med största sannolikhet var borta för alltid. Men hon kunde omöjligen tro honom. Hur kunde han bara försvinna sådär? Den där hösten hade varit så omtumlande. Flickan och hennes pappa flyttade in i grannlägenheten, Oskars slagsmål med klasskamraterna, ritualmorden som upprepade sig i Blackeberg, branden i skolan och försvinnandet. Hon visste att det fanns ett samband. När polisen sökte genom lägenheten dagarna efter Oskars försvinnande fann de en klippbok fylld av artiklar om mord. Även morden i Blackeberg. Oskar var en smart pojke. Kanske visste han innan alla andra att flickan och hennes pappa hade någonting med morden att göra. Det var kanske därför han blev tagen ifrån henne. Det var dagen då ansiktet på flickans pappa prydde omslaget på alla kvällstidningar. Det var dagen då den så utåt sett oskyldiga flickan tog hennes son ifrån henne. Den lilla flickan var den skyldiga, det kunde hon sätta sitt liv på. Hon knöt sin högra hand hårt och förde den mot sitt hjärta för att känna efter om det tunga där innanför hennes bröst slog. Ibland tvivlade hon på om det fortfarande fanns någonting inom henne som höll henne vid liv. Hennes tårar var slut men den tomma blickan kom alltid att påminna om det hon en gång hade haft, men förlorat.