Epilog

En handfull solstrålar trängde envist igenom persiennerna och lyste upp det annars mörka rummet. En tidning låg på soffbordet och såg, liksom allt annat i rummet, ut att vara uråldrig. Den minst lika gamla mannen som satt på soffan såg bekymrad ut. Något var fel. Det hade börjat ljusna ut för en timme sen och Eli var inte tillbaka. Borde han ge sig ut för att leta? Nej, det skulle inte tjäna något till, beslutade han sig för. Var det en lättnadskänsla som smög sig in? Ja, kanske. Livet hade väl inte direkt varit något att skryta om. Det hade inte riktigt gått som Oskar hade trott. Eli var inte mänsklig, vissa saker som är en självklarhet i andras liv var en omöjlighet för dem. Ja, nu nästan hoppades Oskar att Eli inte skulle komma tillbaka. Fast, å andra sidan, tänkte han, vad skulle det spela för roll? Han var gammal nu, skulle inte leva mycket länge. Några månader hit och dit. Ja, Oskar Eriksson längtade efter döden. Att lämna Eli var det inte tal om. Hon var ändå det närmaste han hade till kärlek. Han kunde inte svika henne på det sättet. Även om det inte blivit som han hade tänkt sig. Han var ju bara barnet då de lämnade hans hem tillsammans. Allt som skulle hända var saker han aldrig skulle kunna föreställa sig, problem han aldrig skulle kunna tänka sig skulle uppstå. Han hade velat ha mer. Men det fungerade inte så. Om hon kom tillbaka eller inte, det spelade inte längre någon roll. Han hade i sitt huvud bestämt sig. Hans liv var över, både bokstavligt och bildligt.