Epilog

En stor smäll väckte de båda barnen upp. Det hade börjat bli mörkt, hur länge hade de sovit egentligen? Eli frågade var de var.
-Snart i Ansta, svarade oskar.
En liten by i dalarna där ica tvingats ta rollen som köpcentrum. Det var här de skulle ske, här allt skulle ta slut, men det var Oskar ännu omedveten om.
När tåget stannat öppnade Oskar resväskan. Det hade blivit mörk och det var nu säkert för Eli att vistas utomhus. Hon tog hans arm och höll den hårt medans de gick genom den tomma staden.
-Vart är vi påväg? frågade oskar
-Det får du snart veta. Du måste göra en sak för mig.
-Vaddå?
-Det tar vi då svarade Eli efter några sekunder.

De hade gått längs en krokig väg upp för ett berg. De satt på en gammal bänk och blickade ut över staden.
-Vackert, sa oskar.
-Det var här jag föddes, precis i det huset där, svarade Eli och pekade på ett litet hus i kanten av den lilla staden.. Vi är här av en anledning Oskar, fortsatte hon.
Oskar satt tyst och väntade på vad hon skulle säga.
-Du måste frigöra mig. Du är min bästa vän Oskar och jag kommer alltid finnas där när du behöver mig, även om du inte kan se eller röra mig.
Oskars ansiktsuttryck förändrades drastiskt. Han kollade på henne, rädd för att prata, för vad hon skulle svara.
-Du har gett mig kärlek Oskar. Du har gett mig allt jag behöver för att kunna bli fri, snälla Oskar, hjälp mig.
-Aldrig! Du är det bästa jag någonsin haft, jag tänker inte släppa dig, svarade Oskar, som nu hade blivit gråtfärdig.
-Om du verkligen älskar mig måste du göra detta. För min skull.
Oskar satt tyst. Inandedes orden hon precis sagt, försökte smälta det. Han funderade.

De satt tysta i några minuter, precis som resten av staden. Han visste att han var tvungen att göra det, vad hon nu än ville att han skulle göra. Men han ville inte. Han ville aldrig släppa henne, han var ju lycklig.
-Vad måste jag göra? frågade oskar.
-Du måste säga att du älskar mig och låta mig gå.
Oskar och Eli ställde sig upp. Hon föll i hans armar som höll om henne hårt. Efter en liten stund tittade hon upp och såg honom i ögonen. Hon följde tåren längs hans kind.
Han greppade hennes hand och de ställde sig vid klippkanten och blickade ut över staden. De höll varandras händer hårt.
-Jag kommer aldrig vara lycklig utan dig, sa Oskar.
Eli var tyst. Hon förstod vad han tänkte göra. Hon kollade på honom och han på henne. Han log, och såg hur stadens lyktor speglades i hennes ögon.
-Hoppar du, hoppar jag, sa Eli tyst.
De tog ett litet steg fram och stod nu centimeter från döden. De kramade varandras händer hårdare än någonsin och tiden var nu kommen. Samtidigt tog de ett skutt ut från klippan och föll tillsammans. Inget kunde nu skilja dom åt, inte ens döden.