Epilog

Hon stirrade upp mot taket. Det hade varit 24 år sedan händelsen i Blackeberg. Hon stirrade upp mot taket i några timmar medan hon tänkte på vad Oscar gjorde just nu. Han var förmodligen ute och ''skaffade mat'' till henne, som han hade gjort ända sedan hon blev för svag för att jaga själv för 18 år sedan. Hon ville aldrig det här ödet för Oscar. Hon hade fått många män att göra detta arbete åt henne under hennes många år som en vampyr, men det var något speciellt med Oscar. Det var något i hans ögon som fick henne att känna sig mänsklig igen, och hon hade bett honom oräkneligt många gånger om att inte gå och jaga åt henne, att hon inte vill att hon inte vill att han ska gå ner den här vägen för henne som alla andra män hade, men Oscar vägrade lyssna och sade varje gång att han skulle göra allt för att hon skulle överleva. Han bad henne till och med att göra om honom till en vampyr för några år sedan, så att de kunde stanna tillsammans för alltid i samma ålder med varann. Men Eli hade vägrat varje gång. Hon hade märkt fler och fler liknelser av Håkan i Oscar, som hon inte kunde tåla. Hon hade inte blivit kär i nudagens Oscar, utan den lilla Oscar för 24 år sedan som var oskyldig och nyfiken som hon hade räddat från mörkret. Hon kunde inte leva med sig själv för vad hon hade gjort om Oscar till. Inte längre

Eli skrev på ett litet papper och lämnade det framför dörren, sedan gick hon ut i den kalla nattluften. Hon gick och gick tills hon kom till en liten damm. Månen var väldigt stor idag, det var mänligen fullmåne och reflektionen av månljuset på det stilla vattnets yta var förtjusande, tyckte Eli. Hon satt där och lyssnade på det lilla plirret från regndropparna på vattenytan som började falla ner sakta från himlen. Det slutade genast och Eli började istället tänka tillbaks. Platsen påminde lite om platsen där Eli och Oscar hade sin första kyss länge sedan när de lämnat Blackeberga. Deras första kyss i frihet. Eli tänkte för sig själv att det här var en bra plats. En bra plats för det hela att ta slut.

Det var bara nån halvtimme kvar till soluppgången. Oscar hade säkert hittat hennes lapp vid det här laget och oroade sig säkert till döds, tänkte Eli. Tanken på Oscar springande runt i stan letande efter henne fick henne att känna sig ill till mods. Hon hatade att får Oscar att känna sig rädd och ville inget mer än att springa tillbaks hem och be om ursäkt till honom för att hon fick honom att oroa sig, hon hade lovat honom för länge sedan att hon aldrig skulle låta något hända honom. Men det här var det bäste för de både. Hon ville inte orsaka mer smärta till världen och ville det allra bästa för Oscar. Det här var det bästa sättet för Oscar att hantera sig utan henne, tyckte hon.

Solen började stiga i fjärran. Hon kunde inte komma ihåg senast hon såg solen, det hade varit för länge. Den var vackrare än vad hon kom ihåg.

Det började brännas vid i huden. Hon började plötsligt känna en smärta som hon aldrig känt innan komma från varenda fiber i hennes kropp. Hon visste att det här var slutet. När smärtan var som vid sin topp lyckades Eli klämma ut ur sig -''Förlåt Oscar'' och var sedan borta från den här världen utan ett spår.