Färden iväg från Blackeberg var lång och jobbig. Det kändes nästan som den aldrig skulle komma till sitt slut. Nervöst gick jag och Eli in och satte oss i en egen tågkupé. Man kunde känna nervositeten hela vägen upp till ryggmärgen. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, det var det som gjorde oss så nervösa. Kanske var detta ett dumdristigt beslut tänkte jag fast jag inte yttrade mig om det. Under färden diskuterade vi vart vi skulle ta vägen. Det dröjde innan vi kom med något konkret och det var olika förslag som kom upp på tapeten. Det var allt från långt nere i Skåne till hela vägen upp till Umeå. Efter en timmes diskussion kom vi fram till att södra Sverige skulle passa oss bäst. Vi visste inte riktigt varför men det var något som lockade oss. Eftersom tåget var på väg mot Helsingborg så passade det oss även bra.
Strax efter att vi stigit av tåget i Helsingborg blev vi oense för att Eli blev lite rädd för att klara sig på egenhand. Hon började lägga skulden på mig, att det var mitt fel att de stack. Jag sade emot och vi splittrades här. Eli flyttade tillbaka till Blackeberga. Jag gick min egen väg.
Cirka 30 år senare: (skrivet ur Oskars perspektiv) Det var en solig morgon med en lätt bris. Veckodagen var måndag och jag hade lite måndagsångest när jag steg upp ur sängen. Jag slängde på mig joggingskorna och steg ut för jag skulle nämligen springa min rutinmässiga joggingtur. Under den senaste tiden hade jag blivit mån om min kropp. Jag ville vara i form inför beachen 2014. Det blev såklart svettigt under joggingturen och därför var jag tvungen att ta en dusch när jag kom hem. Som alltid blev det stressigt eftersom min tidsuppfattning är värdelös så därför fick jag slänga i mig frukosten hastigt. Jag kastade en blick mot köksklockan som hängde på den orange väggen, den var 8.45. Jobbet började 9.15 och det var som vanligt stressigt. Efter detta så sprang jag ner mot tunnelbanan för att ta tunnelbanan in till mitt arbete på New York Times. Jag hade alltså blivit journalist. Det hade jag drömt om enda sedan jag rymt från Blackeberga. Om jag tittar tillbaka på vägen till journalistyrket har processen varit tuff. Konkurrensen här i New York är väldigt hård och man har aldrig en säker plats, speciellt inte på Times som är en av New Yorks kändaste tidningar.
Jag har även fru och barn. Min kärlek heter Maria och henne träffade jag när vi pluggade journalistik i Lund, Maria är tre år yngre än honom. Jag har även två barn, ett som heter John och är 8 år gammal och ett annat barn som heter Julia som är 9 år gammal. Jag är väldigt lycklig i nuet och jag trodde aldrig att det skulle finnas så mycket livsglädje i ett liv. Om jag tänker tillbaka till min barndom kan jag inte föreställa mig hur det var.
Det har alltså gått väldigt bra för mig. Jag tror att jag lyckades bli journalist eftersom jag var väldigt duktig i skolan.
Det har tyvärr inte gått lika bra för Eli. Eli dog en tragisk död två veckor efter att jag och Eli skiljt sig åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar