Epilog

En stor smäll väckte de båda barnen upp. Det hade börjat bli mörkt, hur länge hade de sovit egentligen? Eli frågade var de var.
-Snart i Ansta, svarade oskar.
En liten by i dalarna där ica tvingats ta rollen som köpcentrum. Det var här de skulle ske, här allt skulle ta slut, men det var Oskar ännu omedveten om.
När tåget stannat öppnade Oskar resväskan. Det hade blivit mörk och det var nu säkert för Eli att vistas utomhus. Hon tog hans arm och höll den hårt medans de gick genom den tomma staden.
-Vart är vi påväg? frågade oskar
-Det får du snart veta. Du måste göra en sak för mig.
-Vaddå?
-Det tar vi då svarade Eli efter några sekunder.

De hade gått längs en krokig väg upp för ett berg. De satt på en gammal bänk och blickade ut över staden.
-Vackert, sa oskar.
-Det var här jag föddes, precis i det huset där, svarade Eli och pekade på ett litet hus i kanten av den lilla staden.. Vi är här av en anledning Oskar, fortsatte hon.
Oskar satt tyst och väntade på vad hon skulle säga.
-Du måste frigöra mig. Du är min bästa vän Oskar och jag kommer alltid finnas där när du behöver mig, även om du inte kan se eller röra mig.
Oskars ansiktsuttryck förändrades drastiskt. Han kollade på henne, rädd för att prata, för vad hon skulle svara.
-Du har gett mig kärlek Oskar. Du har gett mig allt jag behöver för att kunna bli fri, snälla Oskar, hjälp mig.
-Aldrig! Du är det bästa jag någonsin haft, jag tänker inte släppa dig, svarade Oskar, som nu hade blivit gråtfärdig.
-Om du verkligen älskar mig måste du göra detta. För min skull.
Oskar satt tyst. Inandedes orden hon precis sagt, försökte smälta det. Han funderade.

De satt tysta i några minuter, precis som resten av staden. Han visste att han var tvungen att göra det, vad hon nu än ville att han skulle göra. Men han ville inte. Han ville aldrig släppa henne, han var ju lycklig.
-Vad måste jag göra? frågade oskar.
-Du måste säga att du älskar mig och låta mig gå.
Oskar och Eli ställde sig upp. Hon föll i hans armar som höll om henne hårt. Efter en liten stund tittade hon upp och såg honom i ögonen. Hon följde tåren längs hans kind.
Han greppade hennes hand och de ställde sig vid klippkanten och blickade ut över staden. De höll varandras händer hårt.
-Jag kommer aldrig vara lycklig utan dig, sa Oskar.
Eli var tyst. Hon förstod vad han tänkte göra. Hon kollade på honom och han på henne. Han log, och såg hur stadens lyktor speglades i hennes ögon.
-Hoppar du, hoppar jag, sa Eli tyst.
De tog ett litet steg fram och stod nu centimeter från döden. De kramade varandras händer hårdare än någonsin och tiden var nu kommen. Samtidigt tog de ett skutt ut från klippan och föll tillsammans. Inget kunde nu skilja dom åt, inte ens döden.

EPILOG

Katrineholm. En stad med cirka 21000 invånare. Har blivit utnämd till Sveriges tråkigaste stad två gånger. Det enda som är bra med staden är att den ligger 139 kilometer från Sveriges hjärta, Stockholm. En och en halv timme med bil, det räknas knappt. Med lite marginal så kan man nätt och jämt säga att man faktiskt bor i Stockholm. 23.15. Inte en endaste människa går att urskilja någonstans. Katrineholmsborna har stängt in sig i sina trygga hem för länge sen. Mörktret ligger tungt över staden. Som en tung mörk mantel över ett par tunna beniga axlar. Luften är fuktig och luktar krispiga höstlöv. Tobias Lövberg hasar sig sakta fram genom den döda staden , hem till sin 2:a på Strandvägen 12b. Han hade precis varit hemma hos sitt livs kärlek, Maria. Maria och Tobias hade bara dejtat i 3 månader men allting kändes bara så oförklarligt rätt. Han ville dela livets ljusa stunder med henne, han ville torka ljumma tårar från hennes runda mjuka kinder, han ville att hon skulle bära på deras framtida barn. Han ville vara hennes allt. Tobias stora problem i livet var att han hade otroligt svårt för att uttrycka känslor. Han såg sig själv som en väldigt varm och känslosam människa, men när det kom till biten att sätta ord på sina känslor så var det som att hela systemet bröt ihop. Det gick helt enkelt inte bara. Tobias hade varit hos Maria och ätit hennes utsökta räkgryta, delat en flaska vitt och sedan hade de avslutat kvällen med ömma kyssar i ett varmt bubbelbad. När de låg där bland det fluffiga väldoftande skummet och de tända ljusen så utbrast plötsligt Maria: -Tobias, vad vill du med mig egentligen? "Perfekt läge. Säg det nu då, din idiot. Säg att du tycker att hon är det absolut vackraste du någonsin sett. Säg att du vill tillbringa resten av ditt liv med henne. Säg att det är det du vill!" -Men du är ju så fin. "Det där var det sämsta du någonsin sagt! Du låter som en kåt mopedåkande 15-åring som försöker få en 14-årig tjej i säng genom lite bekräftelse. Hon kommer aldrig någonsin mer vilja träffa dig!" Maria stirrade på honom med sina stora mörkblåa ögon. "Ögon så uttrycksfulla som det stora mörka havet" Sedan reste hon sig upp från badkaret med ett ryck. Det heta vattnet rann som ett vattenfall ner över hennes välformade kropp. Med tre stora kliv gick hon de två metrarna fram till handduksskåpet, drog ut en ljusrosa frottémorgonrock och gick och satte sig i soffan i vardagsrummet med en duns. Tobias låg kvar i badkaret och hatade sig själv. Efter fem minuter reste han sig sakta upp ur badkaret, samlade ihop sina kläder lite tafatt, satt på sig ytterjackan och knöt sina skor. Försiktigt stack han in huvudet i vardagsrummet. -Maria, jag går nu. Men vi hörs. -Mm. DUNS. Det var inte meningen av Tobias att smälla i dörren, men ilskan över hur idiotisk han själv tyckte han var tog över och styrde hans kropp utifrån. Så nu gick han där, Tobias Lövberg. En ljummen tår rann nerför hans grova kind. Allt hopp var uppe. Han hade ställt till det rejält. -Varför, varför...VARFÖR?!?!?!? Tobias kunde inte låta bli att skrika rakt ut i den fuktiga höstluften. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!! "Men vänta. Vad var det där?!" Tobias stannade tvärt upp och fokuserade blicken mot andra sidan gatan. "Detta kan inte vara möjligt! Klockan är ju snart halv 12 på natten..och hur i hela friden kom de upp där?.." I ett av de tre meter höga träden på andra sidan gatan tyckte han sig kunna urskilja två små barn. Ett med ljust hår som blänkte som silver i ljuset från fullmånen och ett med hår mörkt som en midvinternatt. "Jag hallucinerar bara. Måste gå över och titta" Tobias gned tårarna ur ögonen och traskade med bestämda steg över till andra sidan gatan. Nyfikenheten tog för tillfället över sorgen. "Men det ÄR ju två barn!!! Var är deras föräldrar?!?!" Paniken steg sakta inom Tobias och han skulle precis ropa på dem och fråga om de mådde bra då den ljusa hoppade rakt ner från det tre meter höga träder och landade mitt över Tobias rygg. Tobias tappade balansen och föll ihop på den hårda asfalten. "Hur kan den lilla vara så tung?!?!" Paniken steg inom Tobias nådde klimax och med all sin kraft försökte han kasta av barnet från sin rygg. Då, en fruktansvärd brännande smärta precis vid halsen. -AAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!! Tobias rullade runt och försökte förgäves lösgöra sig från varelsen. Den brännande smärtan avtog och ersattes av en pulserande känsla. "En jättemygga som suger blod" Den sista bilden på Tobias näthinna är att den mörka hoppar ner från trädet, sedan kysser de båda barnen varandra passionerat innan de snabbt försvinner iväg. "Jag älskar dig Maria!"

Epilog Låt den rätte komma in

Klockan är 23.30 på kvällen. Oskar och Eli sitter tätt in till varandra och är knäppt tysta. Det enda som hörs är de tunna regndropparna som faller mot den hårda asfaltsmarken. Solen har gått ner och det är dags att röra på sig. Med stela ben reser sig Oskar och smyger tyst ut från den smala gränden där han och Eli har tillbringat dagen. Han ser sig omkring och konstaterar att allting ser klart ut. Han vinkar med handen åt Eli om att kusten är klar och att Eli också kan komma fram.
Oskar tycker att det är ovanligt tyst ikväll jämfört med vad det brukar vara. Det brukar alltid vara någon bil som kör eller någon enstaka människa som är ute och går men ikväll verkar det som att alla håller sig inomhus.
I dagens tidning hade det varit en lång artikel där det stod om hur två ungdomar hade brutit sig in i en lägenhet en natt och stulit pengar och kläder samtidigt mördat personen som bodde där på ett väldigt brutalt sätt. Grannarna hade hört konstiga rop och skrik från lägenheten bredvid och ringt polisen. Grannarna hade också sett hur två ungdomar som hade sprungit ut från huset lite senare. Men när polisen kom till lägenheten så var det ingen kvar där. Det stod också att polisen nu jobbar med att få tag i dom två ungdomarna som fortfarande räknas vara inom området.
Både Oskar och Eli var hungriga efter den långa dagen i den smala gränden. Men dom måste nu vara extra uppmärksamma om vart dom går för man vet ju aldrig om någon känner igen dom från gårdagens incident.
När Oskar tänker efter så kändes allt så enkelt genom att fly när han tog tåget med Eli och flyttade ifrån sin familj, skola, området där han hade växt upp. Men han hade aldrig tänkt tanken om att hans nya hem skulle bli värre än vad han hade haft innan. Undrar hur mamma har det nu? Kommer hon någonsin att vara lycklig igen och kommer jag någonsin se henne igen? Äcklad av tanken skakar Oskar på huvudet ihop om att tankarna lossnar och flyger iväg från hans minne.
Plötsligt från ingenstans ser Oskar hur 4 stycken fullt blinkande polisbilar kör ut från en gata längre fram och svänger i riktning mot Eli och Oskar. I ren panik börjar Oskar och Eli springa i motsatta riktningen från polisbilarna. Oskar känner hur han måste stanna men vågar inte. Han vill inte lämna Eli ensam. En av polisbilarna kör upp framför Oskar och som gör att Oskar inte kan fortsätta springa framåt. Oskar hinner knappt reagera innan han känner att en polis drar ner honom på marken och gör att Oskar inte kan röra sig. I ren frustration skriker Oskar, - spring Eli! Men han hinner knappt säga Eli innan han hör två pistol skott avlossas och sedan ett intensivt skrik som sedan följs med en lätt duns mot den våta asfalten. Minnen rusar igenom Oskars hjärna om hur det var när han var liten, när han mötte Eli för första gången, hur han varje dag längtade efter att se Eli. Men nu är allt slut.

Epilog

En handfull solstrålar trängde envist igenom persiennerna och lyste upp det annars mörka rummet. En tidning låg på soffbordet och såg, liksom allt annat i rummet, ut att vara uråldrig. Den minst lika gamla mannen som satt på soffan såg bekymrad ut. Något var fel. Det hade börjat ljusna ut för en timme sen och Eli var inte tillbaka. Borde han ge sig ut för att leta? Nej, det skulle inte tjäna något till, beslutade han sig för. Var det en lättnadskänsla som smög sig in? Ja, kanske. Livet hade väl inte direkt varit något att skryta om. Det hade inte riktigt gått som Oskar hade trott. Eli var inte mänsklig, vissa saker som är en självklarhet i andras liv var en omöjlighet för dem. Ja, nu nästan hoppades Oskar att Eli inte skulle komma tillbaka. Fast, å andra sidan, tänkte han, vad skulle det spela för roll? Han var gammal nu, skulle inte leva mycket länge. Några månader hit och dit. Ja, Oskar Eriksson längtade efter döden. Att lämna Eli var det inte tal om. Hon var ändå det närmaste han hade till kärlek. Han kunde inte svika henne på det sättet. Även om det inte blivit som han hade tänkt sig. Han var ju bara barnet då de lämnade hans hem tillsammans. Allt som skulle hända var saker han aldrig skulle kunna föreställa sig, problem han aldrig skulle kunna tänka sig skulle uppstå. Han hade velat ha mer. Men det fungerade inte så. Om hon kom tillbaka eller inte, det spelade inte längre någon roll. Han hade i sitt huvud bestämt sig. Hans liv var över, både bokstavligt och bildligt.

Epilog

Hon stirrade upp mot taket. Det hade varit 24 år sedan händelsen i Blackeberg. Hon stirrade upp mot taket i några timmar medan hon tänkte på vad Oscar gjorde just nu. Han var förmodligen ute och ''skaffade mat'' till henne, som han hade gjort ända sedan hon blev för svag för att jaga själv för 18 år sedan. Hon ville aldrig det här ödet för Oscar. Hon hade fått många män att göra detta arbete åt henne under hennes många år som en vampyr, men det var något speciellt med Oscar. Det var något i hans ögon som fick henne att känna sig mänsklig igen, och hon hade bett honom oräkneligt många gånger om att inte gå och jaga åt henne, att hon inte vill att hon inte vill att han ska gå ner den här vägen för henne som alla andra män hade, men Oscar vägrade lyssna och sade varje gång att han skulle göra allt för att hon skulle överleva. Han bad henne till och med att göra om honom till en vampyr för några år sedan, så att de kunde stanna tillsammans för alltid i samma ålder med varann. Men Eli hade vägrat varje gång. Hon hade märkt fler och fler liknelser av Håkan i Oscar, som hon inte kunde tåla. Hon hade inte blivit kär i nudagens Oscar, utan den lilla Oscar för 24 år sedan som var oskyldig och nyfiken som hon hade räddat från mörkret. Hon kunde inte leva med sig själv för vad hon hade gjort om Oscar till. Inte längre

Eli skrev på ett litet papper och lämnade det framför dörren, sedan gick hon ut i den kalla nattluften. Hon gick och gick tills hon kom till en liten damm. Månen var väldigt stor idag, det var mänligen fullmåne och reflektionen av månljuset på det stilla vattnets yta var förtjusande, tyckte Eli. Hon satt där och lyssnade på det lilla plirret från regndropparna på vattenytan som började falla ner sakta från himlen. Det slutade genast och Eli började istället tänka tillbaks. Platsen påminde lite om platsen där Eli och Oscar hade sin första kyss länge sedan när de lämnat Blackeberga. Deras första kyss i frihet. Eli tänkte för sig själv att det här var en bra plats. En bra plats för det hela att ta slut.

Det var bara nån halvtimme kvar till soluppgången. Oscar hade säkert hittat hennes lapp vid det här laget och oroade sig säkert till döds, tänkte Eli. Tanken på Oscar springande runt i stan letande efter henne fick henne att känna sig ill till mods. Hon hatade att får Oscar att känna sig rädd och ville inget mer än att springa tillbaks hem och be om ursäkt till honom för att hon fick honom att oroa sig, hon hade lovat honom för länge sedan att hon aldrig skulle låta något hända honom. Men det här var det bäste för de både. Hon ville inte orsaka mer smärta till världen och ville det allra bästa för Oscar. Det här var det bästa sättet för Oscar att hantera sig utan henne, tyckte hon.

Solen började stiga i fjärran. Hon kunde inte komma ihåg senast hon såg solen, det hade varit för länge. Den var vackrare än vad hon kom ihåg.

Det började brännas vid i huden. Hon började plötsligt känna en smärta som hon aldrig känt innan komma från varenda fiber i hennes kropp. Hon visste att det här var slutet. När smärtan var som vid sin topp lyckades Eli klämma ut ur sig -''Förlåt Oscar'' och var sedan borta från den här världen utan ett spår.

Epilog

Skenet från lampan i parken är starkt. Det lyser upp en bit av stigen och sträcker sig en bit ut på det nakna gräset tills det slutligen dör ut och det enda man kan se är ett mörkt tomrum. Oskar tittar framåt. Han fokuserar blicken på nästa lampa när han ser en skymning i avståndet. Han kisar med ögonen för att försöka utmärka vad det kan vara men ljuset från lampan ovanför honom lyser för stark för att han ska kunna se. Skymningen närmar sig Oskar, men försvinner samtidigt som alla lampor i närheten släcks förutom den ovanför Oskar. Förvånad och stum tittar han sig omkring. Men han vet inte vad han tittar efter. -Oskar. Säger röst framför honom. Oskar blir lika stel som en staty av rädsla samtidigt som han försöker se någonting i mörkret. Men förgäves. Allting är svartare än kol förutom just där han står. Märkligt. Tänker Oskar. Men det tanken försvinner snabbt när han hör samma röst igen men nu bakom honom. Han vänder runt hela kroppen hastigt och tittar ut i det tomma. Han tyckte att rösten var närmre än förra gången och han han också uppfatta att det var en flickas röst. -Oskar. Nu var rösten precis bakom honom. Han kunde till och med höra flickans lunga andetag. Oskar rös till och kände hur nackhåret reste sig. Han vände sig sakta och osäkert om. Flickan står i mörkret. Han kan inte se hennes ansikte. Men det finns tillräckligt med ljus att Oskar han se hennes konturer. Han kan också se att flickan har på sig ett vitt nattlinne och har mörkt lång hår. -Vem är du? Sa Oskar nyfiket. -Du vet vem jag är. Sa den lilla flickan. -Visa dig! Sa han med darrande röst. Flickan tog en steg framåt och exponerade sitt ansikte ur mörkret. -Eli! -Hej. -Vad gör du här? Eli svarade inte. Oskar hörde hur Elis mage kurrade. Hon gick fram till Oskar och la sin hand på hans kind och smekte den omtänksamt. -Bara slappna av och tänk på något annat. Sade Eli. -Va? utbrast Oskar förvånat. Eli tog då ett hårt grepp om Oskars huvud, böjde det åt sidan och sedan körde hon in sina huggtänder i hans blodfyllda halsådror. -AAAAAAHH!! Oskar flyger upp till en sittande position i sängen. Han är alldeles blöt av svett och hans hjärta slår så snabbt att det gör ont. Han stiger argsint av sängen och ställer sig upp mitt i rummet. Fan! Inte nu igen! Säger han till sig själv och sparkar till sängkanten. Han slänger en snabb blick på klockan ”13.37”. Hur länge var jag uppe igår? Tänker han. När pulsen sjunkit till en normal nivå går Oskar in i köket svärandes och lutar sig tröttsamt över bordet. På bordet ligger gårdagens tidning. Han läser från förstasidan högt. Madrid: totalt 191 döda i tågattentaten. Efter en kall dusch och en måltid som bestod av lite gamla brödkanter går Oskar in i sitt vardagsrum. Rummet liknar ett slagfält från andra världskriget. Det är kaos. Allt från gamla chipspåsar till otvättade kalsonger och stora fläckar av diverse vätskor är slumpmässigt placerade i hela vardagsrummet. Det luktar unket och gammalt i hela rummet och spåren från gårdagens rus finns kvar. Oskar börjar bege sig mot soffan när han trampar på en av sina använda sprutor. Han rör inte en min, ger sig inte ifrån sig ett enda ljud utan tar bara ut sprutan ur foten och sätter sig sedan i soffan. Han lutar sig fram mot soffbordet och tar upp en påse med ett vitt pulver i. Det är heroin. Skakar den lätt för att få en uppfattning hur mycket det finns kvar i påsen. Han öppnar påsen och suckar medan han häller upp lite på en sked som han sedan värmer så han kan injektera det i hans kropp med en spruta. Oskar öppnar den lådan som han har sina oanvända sprutor i. Han öppnar den och det visar sig att den är tom. Efter en lång suck ställer sig Oskar och skriker hysteriskt och slänger sedan den lilla röda lådan i väggen. Oskar blir stillastående och bara tittar rakt in i den smutsiga väggen med handavtryck och riv märken tills han utbrister i tårar och lägger sig ner i fosterställning på golvet medan han skriker, Varför? Varför? Han tänker på dagarna med Eli när han var liten och tänker på ”den dagen”. Dagen då hela hans liv vändes upp och ner. Dagen då Eli brutalt mördade Oskars mobbare. Den dagen som Oskar aldrig har kommit över. Av ren desperation tar Oskar den gamla sprutan som han tidigare trampade på. Han blåser av det flera veckors gamla dammet och inför heroinet i sprutan. Han tar sen en gammal trasa som han binder runt armen så blodådern kommer fram. Med darrande händer och klena fingrar för Oskar in heroinet till sitt blod. Innan ruset kommer igång tänker Oskar på sitt liv. Hur dystert det har varit och vad han har uppnått. Efter Eli försvann började han bedöva sig med tjack för att komma undan verkligheten. Och nu! Vad är han nu? Ingen. Han har inget jobb, ingen familj, inga vänner. Det är bara han och drogerna. Om han aldrig hade träffat Eli hade inget av detta någonsin hänt. Han hade varit en helt vanlig person utan mardrömmar, utan missbruk. Om det inte hade varit för tidningen hade han aldrig vetat vilken dag det var. Men Oskar minns inte senast han tog ett steg utanför dörren. Han har i princip levt på brödsmulor och droger dom senaste veckorna. Det har ringt flera gånger på dörren men Oskar har inte haft lusten eller krafterna att öppna någon gång. Självmord är nog den enda lösningen, tänker Oskar. Det är inte första gången han tänker så men den här gången menar han allvar på riktigt. På vilket sätt ska jag ta självmord? tänker han. Han utesluter att skjuta sig själv då han inte äger en pistol och att ta en över dos har han för lite heroin kvar för att kunna utföra. Oskar spanar ivrigt efter något dödligt i det stökiga rummet. Han får syn på några sladdar som ligger på golvet. Han går fram undersöker sladdarna om de blir dugliga att utföra en hängning med och efter kort eftertanke tar Oskar sladdarna och går tyst som en mus in i sitt sovrum och stänger försiktigt dörren efter sig. Det ringer på dörren. Oskar öppnar inte som vanligt. Det ringer på dörren igen. En man med mörk röst skriker ”det är polisen öppna!”. Efter att ha upprepat det ett par gånger blir det tyst. För tyst. Det blir så tyst att man kan höra fåglarna kvittra genom de stängda fönsterna. Efter några minuter hörs det en stor smäll. Polisen har slagit in dörren och är nu inne i lägenheten. Dom möts av en mycket stark lukt som får dom att rygga tillbaka. Det luktar svett och död fisk i lägenheten. Polisen söker igenom alla rum i lägenheten förutom sovrummet och hittar ingen. Bara ett tydligt bevis på att någon har missbrukat mycket tunga droger. Poliserna ställer sig utanför den stänga sovrumsdörren. När polismannen sakta trycker ner handtagen förbereder han sig för det värsta.

Epilog

Oscar och Eli sitter på tåget, på väg bort, bort ifrån allt som har hänt och allt som har varit. Dem är på väg emot något bättre nu, de har inte bestämt vad bara att det kommer bli bättre. Det känns bra att komma bort ifrån allt det gamla, det som har hänt och varit. Oscar och Eli kan äntligen få börja om och skapa de liv de alltid velat leva i lugn och ro, utan problem. Vad som än händer kommer Oscar göra allt han kan för att lägga det förgångna bakom sig, att bara glömma det som varit.

Oscar lutar sig tillbaka i sätet och tänker tillbaka på allt, det som slående kommer tillbaka i huvudet är händelsen i simhallen. Oscar kan inte riktigt greppa om det, det är så massivt. Oscar försöker tänka på något annat, något mer positivt och ägnar sina tankar till de ljusa stunderna med Eli. Söta Eli som ligger i kofferten och bara väntar på att vi skall komma fram och vara tillsammans.

Mörkret börjar falla utanför fönstret vilket gör Oscar mycket lyckligare, det hjälper honom med de hemska tankarna. Varje gång den vackra kvällssolen är på väg ner blir Oscar glad, Mörkret är den tid han får vara med Eli, den han älskar mest.

Oscar undrar hur långt det är kvar av resan, han börjar bli rastlös och otålig. Oscar vill ju bara öppna kofferten, ta ut Eli och tillbringa kvällen med henne istället för att sitta tyst på sin plats och ruttna. Oscar lutar huvudet tillbaka och blundar för att tiden skall gå fortare, och efter ett tag så somnar Oscar in. Oscar drömmer vackra drömmar om ängar, mitt under en varm sommardag när solen skiner. Bekymmer är inget som existerar, Oscar och Eli springer över ängen hand i hand och njuter av det vackra vädret samt att de kan tillbringa all tid med varandra. De sätter sig vid en liten sjö, det är helt tyst fram till att Oscar lutar sig mot Eli och säger: ”Eli, du är den vackraste som finns och jag gör allt för dig”, med den vackra bilden i huvudet så vaknar Oscar med ett ryck. Det är mörkt ute och det verkar som om resan äntligen är över och de snart är framme. Efter bara en liten stund så stannar tåget in på den lilla stationen, Oscar tar ned den stora kofferten ifrån hyllan och börjar ta sig emot en av dörrarna.

Oscar står på perrongen och väntar, det är helt mörkt ute och folkmassorna börjar försvinna. Till slut står den bara en liten kille kvar med sin koffert. Oscar öppnar försiktigt kofferten och släpper ut Eli som reser sig och tittar på Oscar, hon bara ler. Oscar tar Eli i handen och säger: ”Eli, du är den vackraste som finns och jag gör allt för dig” och med dem orden lämnar de bakom sig allt det gamla för att börja om, börja på nytt …

Epilog

Hon stod i köksfönstret och tittade ut mot den mörkblå novemberkvällshimmeln. De två barnen gungade förstrött på de slitna gungorna. Lekställningens röda färg hade börjat flagna, och det gråa kalla stålröret trädde fram och reflekterade månljuset genom sprickorna. Hon drog handen genom det gråsprängda håret och såg på gungorna som svingade i takt med vindens slag. De senaste 14 åren hade hon stått i köksfönstret och blickat ut mot gården vid middagstid, i fall att han skulle komma tillbaka. Kommissarien hade efter tio års febrilt sökande sagt med dyster stämma att Oskar med största sannolikhet var borta för alltid. Men hon kunde omöjligen tro honom. Hur kunde han bara försvinna sådär? Den där hösten hade varit så omtumlande. Flickan och hennes pappa flyttade in i grannlägenheten, Oskars slagsmål med klasskamraterna, ritualmorden som upprepade sig i Blackeberg, branden i skolan och försvinnandet. Hon visste att det fanns ett samband. När polisen sökte genom lägenheten dagarna efter Oskars försvinnande fann de en klippbok fylld av artiklar om mord. Även morden i Blackeberg. Oskar var en smart pojke. Kanske visste han innan alla andra att flickan och hennes pappa hade någonting med morden att göra. Det var kanske därför han blev tagen ifrån henne. Det var dagen då ansiktet på flickans pappa prydde omslaget på alla kvällstidningar. Det var dagen då den så utåt sett oskyldiga flickan tog hennes son ifrån henne. Den lilla flickan var den skyldiga, det kunde hon sätta sitt liv på. Hon knöt sin högra hand hårt och förde den mot sitt hjärta för att känna efter om det tunga där innanför hennes bröst slog. Ibland tvivlade hon på om det fortfarande fanns någonting inom henne som höll henne vid liv. Hennes tårar var slut men den tomma blickan kom alltid att påminna om det hon en gång hade haft, men förlorat.

Några dagar senare

Att ha Eli nära sig medan han kolla upp i taket gav en känsla i magen som Oskar inte kunde beskriva. En glad men orolig känsla på samma gång. Tänk att han bara hade åkt iväg från sitt gammla liv, mamma lämna han ensam och förtvivlad. Alla trodde han hade blivit kidnappad av denna ''ängeln'' som barnen hade sett döda dom andra och som rövat bort Oskar. Många tankar flög omkring i Oskars huvud. Det hade bara gått några dagara sen han försvann. Det stod om han i tidningarna överallt och det var bilder på han. I rubrikerna stod det att poliserna leta efter den försvunna pojken. Det var ett problem, att han var på varje första sida på varje tidning i landet. Nu är han tvungen att gömma sig hela tiden, risken fanns att någon kände igen han om han gick ut. Han ville inte bli upptäckt och han ville inte göra så Eli hamla i fara bara för han blev det därför är han tvungen att ligga lågt ett tag tills allt lugnt sig. Det var samma gamla rutin för Stefan Larsson med biljetterna. Han börja bli less på det men det gav pengar och pengar behöver man. - Kan jag få din biljette? - Ja här. - Tack, ha en fortsatt trevlig färd. Bara två timmar kvar sen är jobbet slut, äntligen. Stefan kom fram till en tant som läste tidningen, på framsidan var det en stor rubrik om en försvunnen pojke och en bild på pojken. Pojken såg ut som vilken vanlig pojke som helst. Stefan brydde sig inte så mycket, det var ju ändå inte hans problem. Vänta lite den pojken var ändå bekant som om de träffats innan. Han gick tillbaka till tanten med tidningen och fråga om han kunde kolla på den snabbt. Han kunde inte tro det, den pojken hade varit på detta tåget för bara några dagar sen. Jag måste ringa polisen direkt när jag slutat tänkte han. Jag kommer till och med ihåg vilken station han hoppa av på. Två dagar senare... Eli hade sett så glad ut i flera dagar, det var så härligt att se. Oskar kunde knapp sluta kolla på honom. De hade varit inne i flera dagar för att inte avslöja var Oskar befann sig. Det börja bli jobbigt att att vara inne hela tiden. Det hade ändå gått ett tag så Oskar kunde nog börja gå ut snart utan att någon la märke till honom. Oskar hade bestämt sig för att gå ut. Han kan inte sitta inne alltid. Han tog på sig skorna och gick ut. Han kolla en sista gång så dörren var låst inan han gick ner för trapporna. Han gick ut igenom porten. Han var äntligen ute och han kände sig fri. Stefan gick av sitt jobb för dagen. Han hade ringt polisen igår och berättat om att han hade sett den försvunna pojken. Han undra om dom hade hittat han än. Han var nästan hemma och det första Stefan skulle göra var att duscha och sova. Han var nästan vid porten när han såg en liten kille komma ut därifrån. Han var bekant men han hade aldrig sett han innan. De gick förbi varandra och mötte varandras blickar. Oskar skulle bara vara ute en kort stunde hade han bestämt. När han gick ut från porten mötte han en gubbes blick. Han verka bekant som dom träffats innan. Säkert ingen han kände så varför bry sig. Bara han inte kände igen Oskar var allt lugnt. Oskar gick runt han mötte folk men igen verka känna igen han från tidningarna men varje gång han såg att någon kolla på han blev han rädd. Så han börja gå hem han vill inte riskera något. Stefan kom precis in och hade låst dörren och då kom han på varför han kände igen den pojken. Det var han som var försvunnen från tåget. Han snabba sig till telefonen och slog in numret till polisen. Oskar var hemma igen även om det hade varit en kort promenad hade han ändå fått gå ut en stund och det var skönt. Eli hade fortfarande inte vaknat. Han satte sig i soffan för att vänta. Efter ett tag plinga det på dörren, vem kan de vara? Han väntade inga besök så Oskar blev rädd. Han gick fram till dörren och kollade i titthålet men det var helt mörkt där ute. Det plinga igen, Oskar sparang in i rumet och gömde sig. Tillslut efter några minuter sparkades dörren upp...

Epilogen - Abdal John

Epilogen:

Badhuset...badhuset...badhuset, händelsen som än idag inte försvunnit ur Oskars minne. Ett minne Oskar aldrig kommer att glömma. Händelsen som skedde för 20 år sedan förföljer Oskar än idag. 22 årige Oskar befinner sig långt borta från sitt hem, långt borta från verkligheten... han har tappat röda tråden... han vet inte längre, han känner inte längre livslängtan, livskänslan, hur det egentligen är att leva och njuta. Han lever i en värld där endast han och hans partner Eli får finnas, i en värld full av mord och blod. Oskar ligger i sin säng och blickar tillbaka:” det var inte mycket bättre det heller”.

Oskar jobbar som telefonförsäljare 8 timmar om dan 7 dagar i veckan. Eli sover 8 timmar om dan och jobbar på kvällarna. Oskar ligger alldeles ensam i sängen, ensam och fördärvad, han tänker: vad har jag åstadkommit de senaste 20 åren, flykt,mord,flykt,mord, flykt, mord och så vidare.' Oskar öppnar väskan. Han tar av sig skorna och hänger av sig jackan. Lugnt och fint rör sig Oskar in mot rummet, och på sängen ser han Eli sittande, med en mördar blick mot Oskar och säger: ”jag ger mig av nu”. Eli hoppar ut genom fönstret och Oskar står där återigen utan att sagt ett enda ord. Ingen kommunikation, känslor, kärlek, ord som Eli inte begriper sig på, ord som inte finns för Eli. Oskar rör sig in i köket och fixar en kopp kaffe, sätter sig ner och väntar tills Eli kommer tillbaka. ”Nytt mord i Falkenberg” lyder rubrikens första sida. Oskar sitter nästa morgon återigen själv vid köksbordet och läser tidningen. Tyst funderar Oskar för sig själv om det är dags att flytta igen. Oskars mamma hamnade på mentalsjukhuset endast två dagar efter att Oskar hade försvunnit. Oskar hade två identitet, och han visste själv inte riktigt vem han egentligen var, lite som i filmen ”The Bourne Identity”där Matt Damond som spelar Jason Bourne försöker ta reda på vem han egentligen är. Oskar skaffade sig ett andra identitet så att han inte råkar ut för trubbel eller blir misstänkt för något.

Men Oskar vill bara vara Oskar och inte någon annan. Den Oskar han är idag hade han inte förväntat sig till att växa upp till. Oskar hade inte räknat ut med att träffa en person som visar sig var vampyr, och han förväntade framför allt INTE att ”frugan” skulle komma hem mitt på natten täckt av blod efter att ha dödat 5-10 personer, stora som små. Oskar har inga vänner han kan ta med hem eller något i den stilen, han har bara Eli och sig själv att ta hand om.

Mamman som stod Oskar närmst har han redan förlorat. Sparken fick han också, jobbet som tog han en evighet att få. Men vad återstår nu i Oskars liv? ZERO.

Solen har fallit och natten träder fram, och Eli är på väg ut på ännu en jakt. Men Oskar har annat i bakhuvudet. Innan han tar sitt beslut, blickar Oskar tillbaka på sitt ”gamla” liv... och han ser inget positivt, inget han kan vara stolt över, inget han vill minnas eller rättare sagt komma ihåg. Han vill bli ”en Eli”. Eli hugger snabbt till innan Oskar ändrar sig, och blodet frossar över hela sovrummet.

Oskar stirrar upp mot taket och tänker:” jag har förvandlats till den kall blodiga mördare, som jag en gång i tiden alltid drömt om att bli, och nu hugger jag till på riktigt.”

Epilog till låt den rätte komma in

Färden iväg från Blackeberg var lång och jobbig. Det kändes nästan som den aldrig skulle komma till sitt slut. Nervöst gick jag och Eli in och satte oss i en egen tågkupé. Man kunde känna nervositeten hela vägen upp till ryggmärgen. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen, det var det som gjorde oss så nervösa. Kanske var detta ett dumdristigt beslut tänkte jag fast jag inte yttrade mig om det. Under färden diskuterade vi vart vi skulle ta vägen. Det dröjde innan vi kom med något konkret och det var olika förslag som kom upp på tapeten. Det var allt från långt nere i Skåne till hela vägen upp till Umeå. Efter en timmes diskussion kom vi fram till att södra Sverige skulle passa oss bäst. Vi visste inte riktigt varför men det var något som lockade oss. Eftersom tåget var på väg mot Helsingborg så passade det oss även bra.

Strax efter att vi stigit av tåget i Helsingborg blev vi oense för att Eli blev lite rädd för att klara sig på egenhand. Hon började lägga skulden på mig, att det var mitt fel att de stack. Jag sade emot och vi splittrades här. Eli flyttade tillbaka till Blackeberga. Jag gick min egen väg.

Cirka 30 år senare: (skrivet ur Oskars perspektiv) Det var en solig morgon med en lätt bris. Veckodagen var måndag och jag hade lite måndagsångest när jag steg upp ur sängen. Jag slängde på mig joggingskorna och steg ut för jag skulle nämligen springa min rutinmässiga joggingtur. Under den senaste tiden hade jag blivit mån om min kropp. Jag ville vara i form inför beachen 2014. Det blev såklart svettigt under joggingturen och därför var jag tvungen att ta en dusch när jag kom hem. Som alltid blev det stressigt eftersom min tidsuppfattning är värdelös så därför fick jag slänga i mig frukosten hastigt. Jag kastade en blick mot köksklockan som hängde på den orange väggen, den var 8.45. Jobbet började 9.15 och det var som vanligt stressigt. Efter detta så sprang jag ner mot tunnelbanan för att ta tunnelbanan in till mitt arbete på New York Times. Jag hade alltså blivit journalist. Det hade jag drömt om enda sedan jag rymt från Blackeberga. Om jag tittar tillbaka på vägen till journalistyrket har processen varit tuff. Konkurrensen här i New York är väldigt hård och man har aldrig en säker plats, speciellt inte på Times som är en av New Yorks kändaste tidningar.

Jag har även fru och barn. Min kärlek heter Maria och henne träffade jag när vi pluggade journalistik i Lund, Maria är tre år yngre än honom. Jag har även två barn, ett som heter John och är 8 år gammal och ett annat barn som heter Julia som är 9 år gammal. Jag är väldigt lycklig i nuet och jag trodde aldrig att det skulle finnas så mycket livsglädje i ett liv. Om jag tänker tillbaka till min barndom kan jag inte föreställa mig hur det var.

Det har alltså gått väldigt bra för mig. Jag tror att jag lyckades bli journalist eftersom jag var väldigt duktig i skolan.

Det har tyvärr inte gått lika bra för Eli. Eli dog en tragisk död två veckor efter att jag och Eli skiljt sig åt.

Oscar tittar ut genom fönstret. Från den stora lådan vid hans fötter hörs knackningar. ”Jag längtar” tyder han de som. Oscar vet inte vad han ska svara. Han vill ju inte ljuga och knacka tillbaka desamma. Han tittar ut genom fönstret igen, fundersamt. Han funderar på om han ska göra det. Det som han innerst inne planerat att han skulle göra från den dag då det inte fanns någon som helst lösning för Eli. Han kunde ju inte bara låtit henne vara. Då skulle allt bara börja om från början. Hon skulle hittat en annan stackars människa som fallit för hennes skönhet som i sin tur skulle bli tvingad till att mörda folk för att Eli skulle kunna överleva. Nej det var inte rätt. Oscar knackade med hjälp av hans och Elis hemliga kod ”Jag med.” på den stora lådan som Eli låg i. Hon skulle inte få misstänka någonting nu ju. Han kunde bara inte längta till att vara själv med Eli i resen av hans liv, han kunde verkligen inte bli van med den tanken. Vad skulle hans mamma tänka om honom om han bara försvann? Inte för att hans mamma va det största problemet men klart han tänkte lite på henne i denna situationen. Hon är ju ändå den personen som brytt sej mest om Oscar under hela hans liv! Plötsligt hör Oscar i högtalarna ”Nästa station Sjöbo. Det är dags! Han grabbar tag om den stora lådan som Eli ligger i. Med alla sina krafter lyfter han den samtidigt som han vinglar ut ur tåget med lådan i sina bägge händer och med en lätt ryggsäck på sin rygg. Ingen mening med att packa så mycket hade han tänkt när han höll på. Det första han får se när han kommer ut från tåget är skog, inget annat. Var det verkligen de här Eli hade längtat så mycket efter? Eller var det bara att komma bort från allt? Han lyfter lådan från marken och börjar gå in i skogen med den. Eli sa att det skulle ligga en stuga inne i skogen om man gick rakt fram i ca tio minuter. Han har funderat på hur hon känner till den stugan och hur hon vet exakt hur lång tid det tar att gå dit från tågstationen, men han hade inte orkat fråga. Det är ganska svårt att gå på grund av alla stensar och pinnar som ligger på marken. Det ska snart bli mörkt och trädkronorna ligger som ett tjockt täcke över Oscar huvud. ”Är vi framme snart?” frågar Eli. Hennes röst gör Oscar rädd. Just nu vill han bara ställa ner lådan och springa därifrån och sedan ta första bästa tåget hem till Blackeberg. Men det skulle han inte kunna det fattar han ju. ”Ja snart” ljuger Oscar samtidigt som han ser stugan. Det var en liten gul stuga med nerdragna rullgardiner för fönsterna. ”Självklart!” tänker Oscar. Bredvid stugan ligger en liten skogsväg som troligtvis leder till civilisationen. Oscar ställer ner lådan Eli ligger i och tittar länge på den. ”Varför står vi still?” frågar Eli. ”Vänta lite, ska bara knyta mina skor, vi är snart framme” svarar Oscar. Han tar av ryggsäcken från ryggen och knäpper upp den med skakiga händer. Han har aldrig varit så här rädd i hela sitt liv. Inte ens när han trycktes under vattnet på badhuset tills han trodde att han skulle dö! Inte ens då var han lika rädd som han är just nu! Han tar upp flaskan ur ryggsäcken, vrider av korken och tvekar inte en sekund över att hälla allt innehåll över lådan som Eli ligger i. Han gör det försiktigt så att det inte ska höras inifrån lådan. När flaskan är tom tar han några steg tillbaka, tar upp asken ur jackfickan, öppnar asken och tar ut en tändsticka. ”Oskar?” hör han Eli säga, precis när han ska dra stickan mot teflonet. ”Ja?” svarar Oscar. ”Joo jag har tänkt på en sak..” säger hon. Då klarar inte Oscar av att höra mer! Han tänder på tändstickan och kastar den med all sin kraft på lådan Eli ligger i samtidigt som han känner varma tårarna rinna ner från hans kalla kinder.

Epilog

Det var 15 år sedan det otäcka natten i badhuset. 15 år har gått men han kan fortfarande minnas de som igår. Oskar hade precis kommit hem från jobbet när han hörde en kvinnas röst från köket som säger maten är klar. De var Elli. Oskar och hon hade bott ihop ända sen Oskar flyde hemifrån. Det var tufft i början dem hade ingenstans att bo och knappt några pengar. Dem bodde först på ett vandrar hem. Oskar försökte hitta ett jobb men ingen ville anställa någon i sådan ung ålder.
De levde genom att Elli gick ut och jaga mat åt henne och rånade dem.
Oskar gillade inte det så mycket han förakta henne varie gång hon kom hem blodig.
Det var tufft men de hade varandra.

En dag så stormades derass rum i vandrarhemmet. Det fanns ungefär 20 stycken poliser. Dem kom in och när Oskar vaknde så var de 10 st av de 20 som riktade vapen mot honom. Han frågade vad var frågan om det och en av poliserna skrek på honom: Var är han? Polisen hade en mörk röst som for in i Oskars öron precis som när man tänder ett ljus i ett mörkt rum. Oskar lyckades stamma fram vem?. En av de andra poliserna tände alla ljus i rummet. När de väl hade letat igenom hela byggnaden så slocknade allt ljus i hela vandrarhemmet. Man hörde i polis radion skrik inte vanliga skrik utan såna skrik man gör innan man blir dödad av ett monster. Polisen som var vid Oskar sa till honom att stanna där. Så fort polisen gick ut genom dörren, såg man hans huvud flyga igenom korridåren. Oskar gick ut för och se. Han såg blod på alla väggarna Döda kroppar både poliser och oskyldiga. Oskar blev rädd han la sig ner på marken och börja gråta. Han skrek ut Varför! Han klarde inte av blod lukten, de döda kropparna. De såg ut som om självaste djävulen varit där. Kanske det är hon som är djävulen, kanske är hon den onda som finns i alla religoner. Men hur mycket han försökte hålla sin näsa från lukten så kunde han inte. Han spyde så äcklad han blev. Han försökte resa på sig men hade inte styrkan. Han hörde ett skrik till i korrioren. Han tittade ditt han såg en person slita av en av polis männens huvud. Men person som slet av huvudet såg inte ut att vara Elli. Oskar försökte så mycket han kunde men de gick inte de var för mörkt och de kändes som all energi lämnat honom. Han gjorde ett tappert försök med att återupphämta energin men de gick inte istället så svimmade han på plats.

När han vaknade kände han lukten av en pizza, han följde lukten till köket där stog Elli med en annan man. Oskar ropade högt vem är det! Elli sa sänk rösten och ta en pizza slice och fortsatte med att säga detta är en vän. Han var en luffare men jag gav han pengar så han kunde köpa denna lägenheten till oss. Oskar brydde sig inte igentligen han försökte minnas vad som hade hänt. Elli gick med honom till balkongen så de kunde prata ostört. Hon sa att de var en annan vampyr som hade kommit ditt att de inte var hon. Oskar hade svårt och tro det men han såg i hennes ögon att hon talade sanning. Sen fortsatte Oskar med att fråga varför hon inte berättat att de fanns andra som henne. Hon svarde med låg röst: Jag sa inte till dig för att jag själv inte visste. Oskar stirra ut kolla runt och sa: Vad är detta för ställe? Hon kolla ner på marken och berättade att när hon kom ditt så var de blod överallt och att hon sprang till deras rum och såg Oskar där och tog upp honom och bar ut han. Sedan så tog hon pengarna i kassan där de fanns förvånande mycket pengar. Efter en liten stund av tystnad så sa hon att hon brände ner hela stället för att de inte skulle hitta bevis. Oskar kolla på henne och svarade med Jaha. Han kollade på henne han såg hon var tårögd han tog upp hennes kind försiktigt och kysste henne och sa sedan tack. Elli berättade nästa dag att hon hämtat upp en luffare på gatan och bad han köpa en lägenhet till dem efter som ingen av de var myndiga. Luffaren gick med på de om han fick också bo där. Luffaren fick ett jobb och försörjde både Oskar och Elli. När Oskar var 22 år så dog luffaren och då började Oskar försörja dem. Elli hade slutat dödat folk och levde på djur blod, Men ibland drack hon lite av Oskars blod eftersom människo blod är mycket godare. Oskar och Elli levde länge tillsammans även om Elli inte åldrades. De till och med gifte sig och levde lyckligt i alla sina dar.

Regndropparna slår kraftigt mot fönstret och väcker Oskar som inte knappt har sovit inatt. Han tittar ut över motorvägen ifrån sitt rum på rosenlunds psykiatriska vård på Södermalm i Stockholm. Det påminner honom som vanligt när han tittar ut ur fönstret när det regnar, kvällen på tåget med Eli. Det regnade ju också den kvällen som förändrade Oskars hela liv. Han blundaroch tänker sig tillbaka 17år.

Oskar blev så trött på Stockholm att han tillsammans med Eli tog tåget med fullt bagage åkte mot Karlstad. Efter mobbingen va det över, han orkade inte trycket. Oskar och Eli flyttade in på ett vandrarhem på Hammarö, strax utanför Karlstad. Efter dagar i umgänge med Eli får Oskar reda på att ett rikslarm har skickats ut. En ung pojke är ifrån Stockholm är spårlöst försvunnen. Eli tittar på honom och inser också att det är dags att berätta, berätta att hon är en vampyr. Det som är mest förvånande för Eli är att Oskar inte alls blir rädd eller överraskad. Det gör ingenting för Eli är den han älskar. Hon pratar ut och berättar om de mystiska morden som skett i området är tack vare henne. Hon hade tvingat ut Håkan om nätterna för att få blod till Eli, dvs mörda oskyldiga människor. Nu blev Håkan lite skeptisk och började små darra. Men Eli försäkrade att hon inte skulle göra honom illa, hon skulle aldrig vela Håkan någonting dåligt. Efter dagar börjar Eli få nog, hon behöver blod. Hon ber Håkan att försöka mörda någon för att få Eli att överleva. Håkan blir övertalad efter timmar. Håkan går ner till receptionisten. Han får tankar på hur han på gården i Stockholm högg barken på träden. Han tänker på killarna som mobbade honom i skolan. Bakom receptionistens rygg på det lilla vandrarhemmet tar Oskar fram kniven och hugger flera hugg. Blodet forsar ut och Oskar fyller kastruller ifrån rummet de hyrt. Dagarna fortsatte och Eli blir allt mer krävande. Tillslut står hon inte ut mer och flyr.

Oskar då? Jo det blev inget vidare liv för Oskar. Efter att ha mördat 4personer på ett vandrarhem blir Oskar anhållen och dömd till psykiatrisk vård. Vilket leder till var Oskar är idag. Han är i sin egna värld när han tittar ut ur fönstret på Södermalm. Han lägger märke till att det knackar på dörren och hör två röster. Det är dags för spruta, och Oskar somnar om.