EPILOG Oscar öppnar dörren. Han sätter ner datorväskan och hänger av sig jackan. Han går in i köket, sätter på en kopp kaffe och tittar upp mot den vita klockan på väggen ovanför dörren. Tre timmar kvar tills mörkret faller in. Tre timmar kvar till Eli vaknar. Han sätter sig ner vid köksbordet för att läsa tidningen. " Nytt mord i Falkenberg" lyder rubrikens förstasida. Oscar funderar på om det är dags att flytta igen. Känns ju som ett tag sedan de flyttade sist, och de vill inte bli misstänkta. Nej de kan inte hålla på och flytta runt för mycket heller. För lätt att bli upptäckta då. Han kan inte heller flytta för långt ifrån sitt jobb. Så länge företaget inte kan tänka sig att flytta honom till ett annat län igen? De lever bara på Oscars inkomst eftersom Eli inte kan arbeta. Då och då händer det att Eli inte bara tar offrens kroppar eller blod utan även pengar, men de småpengarna gör inte mycket skillnad. Oscar har aldrig dödat åt Eli. Det får han sköta själv. Oscar är rädd för att bli som Håkan och nervös över att samma sak ska hända honom och att det kan leda till samma situation som Håkans öde. Oscar vill inte bli vampyr. Även om livet inte är så händelsefullt så är han ändå nöjd...men inte Eli. När Oscar väl tänker efter så händer det inte mycket i deras liv. De bjuder inte hem folk eftersom de inte har några vänner. De har bara varandra och lever utan någon livslust eller några händelser. De kan inte göra saker tillsammans på dagen eftersom Eli inte kan vara ute i ljus, och det finns inte mycket att göra på kvällarna när Eli är ute och Oscar väntar på att han ska komma hem med blod på tröjan och det ska bli dags att tvätta igen. Deras dagar består inte av mycket mer än att Oscar går till jobbet, går på möten, går hem och väntar på att Eli ska vakna. Medans Eli sover bort dagarna och är ute om kvällarna. Ju mer han drömmer sig bort i tankarna känner han en varm och svidande känsla på bröstet. Han hade varit så borta i tankarna att han inte märkt att muggen han höll i handen hade glidit längst med fingrarna och kaffet hade långsamt runnit ut på honom. Han hoppar till och det bränner fruktansvärt på bröstet. Eli kommer ut i köket. "Vad gör du Oscar?" " Spillde kaffet på mig" svarar han, irriterad på sig själv. Eli svarar inget, tycker väl att han är klumpig. "Jag går ut nu" säger Eli och vänder sig om för att gå. " Måste du verkligen idag igen?" frågar Oscar. Eli vänder sig igen och tittar på honom. Oscar tycker att det börjar gå över styr och gillar inte att de inte har någon livslust tillsammans längre. Livet har blivit tråkigare och tråkigare ju äldre Oscar har blivit. Eli vet om att Oscar inte tycker om att han går ut och dödar människor om kvällar, men han måste göra det, för att överleva. Elis ögon mörknar. Nu vet Oscar om att han är hungrig. Han känner igen ansiktets uttryck och blir lite nervös. "Nej Eli, Nej". " Jo Oscar, jo. Det blir bättre om vi båda är i samma situation med samma.. behov". Det förstod inte Oscar. Vem skulle då arbeta och försörja dem? Det skulle bli fler personer som skulle mördas och grannarna skulle bli mer mer misstänksamma än vad de redan är. Oscar tar upp en stol och riktar den mot Eli. Eli talar lugnt till honom. "Oscar du vet..om vi båda bli likadana, så kommer det bli bättre". "Bättre? Allt kommer ju bli sämre!" svarar Oscar. Eli lyssnar inte. Hans svarta ögon stirrar på Oscar som aldrig förr och Oscar förstår att han inte har någon chans mot Eli. En svidande smärta sprider sig från halsen ut i kroppen. Han biter hårt och smärtan känns oändlig. Eli är stark och det går inte att ta sig ur greppet. Fakum med att Oscar inte kan röra sig över huvud taget. Hans huvud är fyllt med blandade känslor. Känslor för Eli och Oscars tappade livslust... Oscar ligger på rygg på golvet. Eli sitter på honom. Det är blod runt om dem på golvet och som fortfarande rinner från hans hals. Han stirrar upp i taket. Vem ska försörja oss nu? Hur ska vi klara att leva? Är vi ens levande? Nu är jag...som Eli.