Epilog

En stor smäll väckte de båda barnen upp. Det hade börjat bli mörkt, hur länge hade de sovit egentligen? Eli frågade var de var.
-Snart i Ansta, svarade oskar.
En liten by i dalarna där ica tvingats ta rollen som köpcentrum. Det var här de skulle ske, här allt skulle ta slut, men det var Oskar ännu omedveten om.
När tåget stannat öppnade Oskar resväskan. Det hade blivit mörk och det var nu säkert för Eli att vistas utomhus. Hon tog hans arm och höll den hårt medans de gick genom den tomma staden.
-Vart är vi påväg? frågade oskar
-Det får du snart veta. Du måste göra en sak för mig.
-Vaddå?
-Det tar vi då svarade Eli efter några sekunder.

De hade gått längs en krokig väg upp för ett berg. De satt på en gammal bänk och blickade ut över staden.
-Vackert, sa oskar.
-Det var här jag föddes, precis i det huset där, svarade Eli och pekade på ett litet hus i kanten av den lilla staden.. Vi är här av en anledning Oskar, fortsatte hon.
Oskar satt tyst och väntade på vad hon skulle säga.
-Du måste frigöra mig. Du är min bästa vän Oskar och jag kommer alltid finnas där när du behöver mig, även om du inte kan se eller röra mig.
Oskars ansiktsuttryck förändrades drastiskt. Han kollade på henne, rädd för att prata, för vad hon skulle svara.
-Du har gett mig kärlek Oskar. Du har gett mig allt jag behöver för att kunna bli fri, snälla Oskar, hjälp mig.
-Aldrig! Du är det bästa jag någonsin haft, jag tänker inte släppa dig, svarade Oskar, som nu hade blivit gråtfärdig.
-Om du verkligen älskar mig måste du göra detta. För min skull.
Oskar satt tyst. Inandedes orden hon precis sagt, försökte smälta det. Han funderade.

De satt tysta i några minuter, precis som resten av staden. Han visste att han var tvungen att göra det, vad hon nu än ville att han skulle göra. Men han ville inte. Han ville aldrig släppa henne, han var ju lycklig.
-Vad måste jag göra? frågade oskar.
-Du måste säga att du älskar mig och låta mig gå.
Oskar och Eli ställde sig upp. Hon föll i hans armar som höll om henne hårt. Efter en liten stund tittade hon upp och såg honom i ögonen. Hon följde tåren längs hans kind.
Han greppade hennes hand och de ställde sig vid klippkanten och blickade ut över staden. De höll varandras händer hårt.
-Jag kommer aldrig vara lycklig utan dig, sa Oskar.
Eli var tyst. Hon förstod vad han tänkte göra. Hon kollade på honom och han på henne. Han log, och såg hur stadens lyktor speglades i hennes ögon.
-Hoppar du, hoppar jag, sa Eli tyst.
De tog ett litet steg fram och stod nu centimeter från döden. De kramade varandras händer hårdare än någonsin och tiden var nu kommen. Samtidigt tog de ett skutt ut från klippan och föll tillsammans. Inget kunde nu skilja dom åt, inte ens döden.

EPILOG

Katrineholm. En stad med cirka 21000 invånare. Har blivit utnämd till Sveriges tråkigaste stad två gånger. Det enda som är bra med staden är att den ligger 139 kilometer från Sveriges hjärta, Stockholm. En och en halv timme med bil, det räknas knappt. Med lite marginal så kan man nätt och jämt säga att man faktiskt bor i Stockholm. 23.15. Inte en endaste människa går att urskilja någonstans. Katrineholmsborna har stängt in sig i sina trygga hem för länge sen. Mörktret ligger tungt över staden. Som en tung mörk mantel över ett par tunna beniga axlar. Luften är fuktig och luktar krispiga höstlöv. Tobias Lövberg hasar sig sakta fram genom den döda staden , hem till sin 2:a på Strandvägen 12b. Han hade precis varit hemma hos sitt livs kärlek, Maria. Maria och Tobias hade bara dejtat i 3 månader men allting kändes bara så oförklarligt rätt. Han ville dela livets ljusa stunder med henne, han ville torka ljumma tårar från hennes runda mjuka kinder, han ville att hon skulle bära på deras framtida barn. Han ville vara hennes allt. Tobias stora problem i livet var att han hade otroligt svårt för att uttrycka känslor. Han såg sig själv som en väldigt varm och känslosam människa, men när det kom till biten att sätta ord på sina känslor så var det som att hela systemet bröt ihop. Det gick helt enkelt inte bara. Tobias hade varit hos Maria och ätit hennes utsökta räkgryta, delat en flaska vitt och sedan hade de avslutat kvällen med ömma kyssar i ett varmt bubbelbad. När de låg där bland det fluffiga väldoftande skummet och de tända ljusen så utbrast plötsligt Maria: -Tobias, vad vill du med mig egentligen? "Perfekt läge. Säg det nu då, din idiot. Säg att du tycker att hon är det absolut vackraste du någonsin sett. Säg att du vill tillbringa resten av ditt liv med henne. Säg att det är det du vill!" -Men du är ju så fin. "Det där var det sämsta du någonsin sagt! Du låter som en kåt mopedåkande 15-åring som försöker få en 14-årig tjej i säng genom lite bekräftelse. Hon kommer aldrig någonsin mer vilja träffa dig!" Maria stirrade på honom med sina stora mörkblåa ögon. "Ögon så uttrycksfulla som det stora mörka havet" Sedan reste hon sig upp från badkaret med ett ryck. Det heta vattnet rann som ett vattenfall ner över hennes välformade kropp. Med tre stora kliv gick hon de två metrarna fram till handduksskåpet, drog ut en ljusrosa frottémorgonrock och gick och satte sig i soffan i vardagsrummet med en duns. Tobias låg kvar i badkaret och hatade sig själv. Efter fem minuter reste han sig sakta upp ur badkaret, samlade ihop sina kläder lite tafatt, satt på sig ytterjackan och knöt sina skor. Försiktigt stack han in huvudet i vardagsrummet. -Maria, jag går nu. Men vi hörs. -Mm. DUNS. Det var inte meningen av Tobias att smälla i dörren, men ilskan över hur idiotisk han själv tyckte han var tog över och styrde hans kropp utifrån. Så nu gick han där, Tobias Lövberg. En ljummen tår rann nerför hans grova kind. Allt hopp var uppe. Han hade ställt till det rejält. -Varför, varför...VARFÖR?!?!?!? Tobias kunde inte låta bli att skrika rakt ut i den fuktiga höstluften. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!! "Men vänta. Vad var det där?!" Tobias stannade tvärt upp och fokuserade blicken mot andra sidan gatan. "Detta kan inte vara möjligt! Klockan är ju snart halv 12 på natten..och hur i hela friden kom de upp där?.." I ett av de tre meter höga träden på andra sidan gatan tyckte han sig kunna urskilja två små barn. Ett med ljust hår som blänkte som silver i ljuset från fullmånen och ett med hår mörkt som en midvinternatt. "Jag hallucinerar bara. Måste gå över och titta" Tobias gned tårarna ur ögonen och traskade med bestämda steg över till andra sidan gatan. Nyfikenheten tog för tillfället över sorgen. "Men det ÄR ju två barn!!! Var är deras föräldrar?!?!" Paniken steg sakta inom Tobias och han skulle precis ropa på dem och fråga om de mådde bra då den ljusa hoppade rakt ner från det tre meter höga träder och landade mitt över Tobias rygg. Tobias tappade balansen och föll ihop på den hårda asfalten. "Hur kan den lilla vara så tung?!?!" Paniken steg inom Tobias nådde klimax och med all sin kraft försökte han kasta av barnet från sin rygg. Då, en fruktansvärd brännande smärta precis vid halsen. -AAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!! Tobias rullade runt och försökte förgäves lösgöra sig från varelsen. Den brännande smärtan avtog och ersattes av en pulserande känsla. "En jättemygga som suger blod" Den sista bilden på Tobias näthinna är att den mörka hoppar ner från trädet, sedan kysser de båda barnen varandra passionerat innan de snabbt försvinner iväg. "Jag älskar dig Maria!"

Epilog Låt den rätte komma in

Klockan är 23.30 på kvällen. Oskar och Eli sitter tätt in till varandra och är knäppt tysta. Det enda som hörs är de tunna regndropparna som faller mot den hårda asfaltsmarken. Solen har gått ner och det är dags att röra på sig. Med stela ben reser sig Oskar och smyger tyst ut från den smala gränden där han och Eli har tillbringat dagen. Han ser sig omkring och konstaterar att allting ser klart ut. Han vinkar med handen åt Eli om att kusten är klar och att Eli också kan komma fram.
Oskar tycker att det är ovanligt tyst ikväll jämfört med vad det brukar vara. Det brukar alltid vara någon bil som kör eller någon enstaka människa som är ute och går men ikväll verkar det som att alla håller sig inomhus.
I dagens tidning hade det varit en lång artikel där det stod om hur två ungdomar hade brutit sig in i en lägenhet en natt och stulit pengar och kläder samtidigt mördat personen som bodde där på ett väldigt brutalt sätt. Grannarna hade hört konstiga rop och skrik från lägenheten bredvid och ringt polisen. Grannarna hade också sett hur två ungdomar som hade sprungit ut från huset lite senare. Men när polisen kom till lägenheten så var det ingen kvar där. Det stod också att polisen nu jobbar med att få tag i dom två ungdomarna som fortfarande räknas vara inom området.
Både Oskar och Eli var hungriga efter den långa dagen i den smala gränden. Men dom måste nu vara extra uppmärksamma om vart dom går för man vet ju aldrig om någon känner igen dom från gårdagens incident.
När Oskar tänker efter så kändes allt så enkelt genom att fly när han tog tåget med Eli och flyttade ifrån sin familj, skola, området där han hade växt upp. Men han hade aldrig tänkt tanken om att hans nya hem skulle bli värre än vad han hade haft innan. Undrar hur mamma har det nu? Kommer hon någonsin att vara lycklig igen och kommer jag någonsin se henne igen? Äcklad av tanken skakar Oskar på huvudet ihop om att tankarna lossnar och flyger iväg från hans minne.
Plötsligt från ingenstans ser Oskar hur 4 stycken fullt blinkande polisbilar kör ut från en gata längre fram och svänger i riktning mot Eli och Oskar. I ren panik börjar Oskar och Eli springa i motsatta riktningen från polisbilarna. Oskar känner hur han måste stanna men vågar inte. Han vill inte lämna Eli ensam. En av polisbilarna kör upp framför Oskar och som gör att Oskar inte kan fortsätta springa framåt. Oskar hinner knappt reagera innan han känner att en polis drar ner honom på marken och gör att Oskar inte kan röra sig. I ren frustration skriker Oskar, - spring Eli! Men han hinner knappt säga Eli innan han hör två pistol skott avlossas och sedan ett intensivt skrik som sedan följs med en lätt duns mot den våta asfalten. Minnen rusar igenom Oskars hjärna om hur det var när han var liten, när han mötte Eli för första gången, hur han varje dag längtade efter att se Eli. Men nu är allt slut.

Epilog

En handfull solstrålar trängde envist igenom persiennerna och lyste upp det annars mörka rummet. En tidning låg på soffbordet och såg, liksom allt annat i rummet, ut att vara uråldrig. Den minst lika gamla mannen som satt på soffan såg bekymrad ut. Något var fel. Det hade börjat ljusna ut för en timme sen och Eli var inte tillbaka. Borde han ge sig ut för att leta? Nej, det skulle inte tjäna något till, beslutade han sig för. Var det en lättnadskänsla som smög sig in? Ja, kanske. Livet hade väl inte direkt varit något att skryta om. Det hade inte riktigt gått som Oskar hade trott. Eli var inte mänsklig, vissa saker som är en självklarhet i andras liv var en omöjlighet för dem. Ja, nu nästan hoppades Oskar att Eli inte skulle komma tillbaka. Fast, å andra sidan, tänkte han, vad skulle det spela för roll? Han var gammal nu, skulle inte leva mycket länge. Några månader hit och dit. Ja, Oskar Eriksson längtade efter döden. Att lämna Eli var det inte tal om. Hon var ändå det närmaste han hade till kärlek. Han kunde inte svika henne på det sättet. Även om det inte blivit som han hade tänkt sig. Han var ju bara barnet då de lämnade hans hem tillsammans. Allt som skulle hända var saker han aldrig skulle kunna föreställa sig, problem han aldrig skulle kunna tänka sig skulle uppstå. Han hade velat ha mer. Men det fungerade inte så. Om hon kom tillbaka eller inte, det spelade inte längre någon roll. Han hade i sitt huvud bestämt sig. Hans liv var över, både bokstavligt och bildligt.

Epilog

Hon stirrade upp mot taket. Det hade varit 24 år sedan händelsen i Blackeberg. Hon stirrade upp mot taket i några timmar medan hon tänkte på vad Oscar gjorde just nu. Han var förmodligen ute och ''skaffade mat'' till henne, som han hade gjort ända sedan hon blev för svag för att jaga själv för 18 år sedan. Hon ville aldrig det här ödet för Oscar. Hon hade fått många män att göra detta arbete åt henne under hennes många år som en vampyr, men det var något speciellt med Oscar. Det var något i hans ögon som fick henne att känna sig mänsklig igen, och hon hade bett honom oräkneligt många gånger om att inte gå och jaga åt henne, att hon inte vill att hon inte vill att han ska gå ner den här vägen för henne som alla andra män hade, men Oscar vägrade lyssna och sade varje gång att han skulle göra allt för att hon skulle överleva. Han bad henne till och med att göra om honom till en vampyr för några år sedan, så att de kunde stanna tillsammans för alltid i samma ålder med varann. Men Eli hade vägrat varje gång. Hon hade märkt fler och fler liknelser av Håkan i Oscar, som hon inte kunde tåla. Hon hade inte blivit kär i nudagens Oscar, utan den lilla Oscar för 24 år sedan som var oskyldig och nyfiken som hon hade räddat från mörkret. Hon kunde inte leva med sig själv för vad hon hade gjort om Oscar till. Inte längre

Eli skrev på ett litet papper och lämnade det framför dörren, sedan gick hon ut i den kalla nattluften. Hon gick och gick tills hon kom till en liten damm. Månen var väldigt stor idag, det var mänligen fullmåne och reflektionen av månljuset på det stilla vattnets yta var förtjusande, tyckte Eli. Hon satt där och lyssnade på det lilla plirret från regndropparna på vattenytan som började falla ner sakta från himlen. Det slutade genast och Eli började istället tänka tillbaks. Platsen påminde lite om platsen där Eli och Oscar hade sin första kyss länge sedan när de lämnat Blackeberga. Deras första kyss i frihet. Eli tänkte för sig själv att det här var en bra plats. En bra plats för det hela att ta slut.

Det var bara nån halvtimme kvar till soluppgången. Oscar hade säkert hittat hennes lapp vid det här laget och oroade sig säkert till döds, tänkte Eli. Tanken på Oscar springande runt i stan letande efter henne fick henne att känna sig ill till mods. Hon hatade att får Oscar att känna sig rädd och ville inget mer än att springa tillbaks hem och be om ursäkt till honom för att hon fick honom att oroa sig, hon hade lovat honom för länge sedan att hon aldrig skulle låta något hända honom. Men det här var det bäste för de både. Hon ville inte orsaka mer smärta till världen och ville det allra bästa för Oscar. Det här var det bästa sättet för Oscar att hantera sig utan henne, tyckte hon.

Solen började stiga i fjärran. Hon kunde inte komma ihåg senast hon såg solen, det hade varit för länge. Den var vackrare än vad hon kom ihåg.

Det började brännas vid i huden. Hon började plötsligt känna en smärta som hon aldrig känt innan komma från varenda fiber i hennes kropp. Hon visste att det här var slutet. När smärtan var som vid sin topp lyckades Eli klämma ut ur sig -''Förlåt Oscar'' och var sedan borta från den här världen utan ett spår.

Epilog

Skenet från lampan i parken är starkt. Det lyser upp en bit av stigen och sträcker sig en bit ut på det nakna gräset tills det slutligen dör ut och det enda man kan se är ett mörkt tomrum. Oskar tittar framåt. Han fokuserar blicken på nästa lampa när han ser en skymning i avståndet. Han kisar med ögonen för att försöka utmärka vad det kan vara men ljuset från lampan ovanför honom lyser för stark för att han ska kunna se. Skymningen närmar sig Oskar, men försvinner samtidigt som alla lampor i närheten släcks förutom den ovanför Oskar. Förvånad och stum tittar han sig omkring. Men han vet inte vad han tittar efter. -Oskar. Säger röst framför honom. Oskar blir lika stel som en staty av rädsla samtidigt som han försöker se någonting i mörkret. Men förgäves. Allting är svartare än kol förutom just där han står. Märkligt. Tänker Oskar. Men det tanken försvinner snabbt när han hör samma röst igen men nu bakom honom. Han vänder runt hela kroppen hastigt och tittar ut i det tomma. Han tyckte att rösten var närmre än förra gången och han han också uppfatta att det var en flickas röst. -Oskar. Nu var rösten precis bakom honom. Han kunde till och med höra flickans lunga andetag. Oskar rös till och kände hur nackhåret reste sig. Han vände sig sakta och osäkert om. Flickan står i mörkret. Han kan inte se hennes ansikte. Men det finns tillräckligt med ljus att Oskar han se hennes konturer. Han kan också se att flickan har på sig ett vitt nattlinne och har mörkt lång hår. -Vem är du? Sa Oskar nyfiket. -Du vet vem jag är. Sa den lilla flickan. -Visa dig! Sa han med darrande röst. Flickan tog en steg framåt och exponerade sitt ansikte ur mörkret. -Eli! -Hej. -Vad gör du här? Eli svarade inte. Oskar hörde hur Elis mage kurrade. Hon gick fram till Oskar och la sin hand på hans kind och smekte den omtänksamt. -Bara slappna av och tänk på något annat. Sade Eli. -Va? utbrast Oskar förvånat. Eli tog då ett hårt grepp om Oskars huvud, böjde det åt sidan och sedan körde hon in sina huggtänder i hans blodfyllda halsådror. -AAAAAAHH!! Oskar flyger upp till en sittande position i sängen. Han är alldeles blöt av svett och hans hjärta slår så snabbt att det gör ont. Han stiger argsint av sängen och ställer sig upp mitt i rummet. Fan! Inte nu igen! Säger han till sig själv och sparkar till sängkanten. Han slänger en snabb blick på klockan ”13.37”. Hur länge var jag uppe igår? Tänker han. När pulsen sjunkit till en normal nivå går Oskar in i köket svärandes och lutar sig tröttsamt över bordet. På bordet ligger gårdagens tidning. Han läser från förstasidan högt. Madrid: totalt 191 döda i tågattentaten. Efter en kall dusch och en måltid som bestod av lite gamla brödkanter går Oskar in i sitt vardagsrum. Rummet liknar ett slagfält från andra världskriget. Det är kaos. Allt från gamla chipspåsar till otvättade kalsonger och stora fläckar av diverse vätskor är slumpmässigt placerade i hela vardagsrummet. Det luktar unket och gammalt i hela rummet och spåren från gårdagens rus finns kvar. Oskar börjar bege sig mot soffan när han trampar på en av sina använda sprutor. Han rör inte en min, ger sig inte ifrån sig ett enda ljud utan tar bara ut sprutan ur foten och sätter sig sedan i soffan. Han lutar sig fram mot soffbordet och tar upp en påse med ett vitt pulver i. Det är heroin. Skakar den lätt för att få en uppfattning hur mycket det finns kvar i påsen. Han öppnar påsen och suckar medan han häller upp lite på en sked som han sedan värmer så han kan injektera det i hans kropp med en spruta. Oskar öppnar den lådan som han har sina oanvända sprutor i. Han öppnar den och det visar sig att den är tom. Efter en lång suck ställer sig Oskar och skriker hysteriskt och slänger sedan den lilla röda lådan i väggen. Oskar blir stillastående och bara tittar rakt in i den smutsiga väggen med handavtryck och riv märken tills han utbrister i tårar och lägger sig ner i fosterställning på golvet medan han skriker, Varför? Varför? Han tänker på dagarna med Eli när han var liten och tänker på ”den dagen”. Dagen då hela hans liv vändes upp och ner. Dagen då Eli brutalt mördade Oskars mobbare. Den dagen som Oskar aldrig har kommit över. Av ren desperation tar Oskar den gamla sprutan som han tidigare trampade på. Han blåser av det flera veckors gamla dammet och inför heroinet i sprutan. Han tar sen en gammal trasa som han binder runt armen så blodådern kommer fram. Med darrande händer och klena fingrar för Oskar in heroinet till sitt blod. Innan ruset kommer igång tänker Oskar på sitt liv. Hur dystert det har varit och vad han har uppnått. Efter Eli försvann började han bedöva sig med tjack för att komma undan verkligheten. Och nu! Vad är han nu? Ingen. Han har inget jobb, ingen familj, inga vänner. Det är bara han och drogerna. Om han aldrig hade träffat Eli hade inget av detta någonsin hänt. Han hade varit en helt vanlig person utan mardrömmar, utan missbruk. Om det inte hade varit för tidningen hade han aldrig vetat vilken dag det var. Men Oskar minns inte senast han tog ett steg utanför dörren. Han har i princip levt på brödsmulor och droger dom senaste veckorna. Det har ringt flera gånger på dörren men Oskar har inte haft lusten eller krafterna att öppna någon gång. Självmord är nog den enda lösningen, tänker Oskar. Det är inte första gången han tänker så men den här gången menar han allvar på riktigt. På vilket sätt ska jag ta självmord? tänker han. Han utesluter att skjuta sig själv då han inte äger en pistol och att ta en över dos har han för lite heroin kvar för att kunna utföra. Oskar spanar ivrigt efter något dödligt i det stökiga rummet. Han får syn på några sladdar som ligger på golvet. Han går fram undersöker sladdarna om de blir dugliga att utföra en hängning med och efter kort eftertanke tar Oskar sladdarna och går tyst som en mus in i sitt sovrum och stänger försiktigt dörren efter sig. Det ringer på dörren. Oskar öppnar inte som vanligt. Det ringer på dörren igen. En man med mörk röst skriker ”det är polisen öppna!”. Efter att ha upprepat det ett par gånger blir det tyst. För tyst. Det blir så tyst att man kan höra fåglarna kvittra genom de stängda fönsterna. Efter några minuter hörs det en stor smäll. Polisen har slagit in dörren och är nu inne i lägenheten. Dom möts av en mycket stark lukt som får dom att rygga tillbaka. Det luktar svett och död fisk i lägenheten. Polisen söker igenom alla rum i lägenheten förutom sovrummet och hittar ingen. Bara ett tydligt bevis på att någon har missbrukat mycket tunga droger. Poliserna ställer sig utanför den stänga sovrumsdörren. När polismannen sakta trycker ner handtagen förbereder han sig för det värsta.

Epilog

Oscar och Eli sitter på tåget, på väg bort, bort ifrån allt som har hänt och allt som har varit. Dem är på väg emot något bättre nu, de har inte bestämt vad bara att det kommer bli bättre. Det känns bra att komma bort ifrån allt det gamla, det som har hänt och varit. Oscar och Eli kan äntligen få börja om och skapa de liv de alltid velat leva i lugn och ro, utan problem. Vad som än händer kommer Oscar göra allt han kan för att lägga det förgångna bakom sig, att bara glömma det som varit.

Oscar lutar sig tillbaka i sätet och tänker tillbaka på allt, det som slående kommer tillbaka i huvudet är händelsen i simhallen. Oscar kan inte riktigt greppa om det, det är så massivt. Oscar försöker tänka på något annat, något mer positivt och ägnar sina tankar till de ljusa stunderna med Eli. Söta Eli som ligger i kofferten och bara väntar på att vi skall komma fram och vara tillsammans.

Mörkret börjar falla utanför fönstret vilket gör Oscar mycket lyckligare, det hjälper honom med de hemska tankarna. Varje gång den vackra kvällssolen är på väg ner blir Oscar glad, Mörkret är den tid han får vara med Eli, den han älskar mest.

Oscar undrar hur långt det är kvar av resan, han börjar bli rastlös och otålig. Oscar vill ju bara öppna kofferten, ta ut Eli och tillbringa kvällen med henne istället för att sitta tyst på sin plats och ruttna. Oscar lutar huvudet tillbaka och blundar för att tiden skall gå fortare, och efter ett tag så somnar Oscar in. Oscar drömmer vackra drömmar om ängar, mitt under en varm sommardag när solen skiner. Bekymmer är inget som existerar, Oscar och Eli springer över ängen hand i hand och njuter av det vackra vädret samt att de kan tillbringa all tid med varandra. De sätter sig vid en liten sjö, det är helt tyst fram till att Oscar lutar sig mot Eli och säger: ”Eli, du är den vackraste som finns och jag gör allt för dig”, med den vackra bilden i huvudet så vaknar Oscar med ett ryck. Det är mörkt ute och det verkar som om resan äntligen är över och de snart är framme. Efter bara en liten stund så stannar tåget in på den lilla stationen, Oscar tar ned den stora kofferten ifrån hyllan och börjar ta sig emot en av dörrarna.

Oscar står på perrongen och väntar, det är helt mörkt ute och folkmassorna börjar försvinna. Till slut står den bara en liten kille kvar med sin koffert. Oscar öppnar försiktigt kofferten och släpper ut Eli som reser sig och tittar på Oscar, hon bara ler. Oscar tar Eli i handen och säger: ”Eli, du är den vackraste som finns och jag gör allt för dig” och med dem orden lämnar de bakom sig allt det gamla för att börja om, börja på nytt …